Det är lätt att tänka på alla måsten och allt som inte är gjort, något som jag själv försöker att låta bli. Men jag faller lika lätt tillbaks i den cirkeln. Men när en bekant sa till oss att ”ta och klappa er på axeln” blev det på något sett lite lättare och släppa taget. Faktum är att vi har mycket på gång, alltid, och det är så som vi på något sätt fungerar. De som känner mig vet att jag lätt blir uttråkad om jag har för lite att göra, och det är på gott och ont.
Vi har kombinerat jobb, med studier, med graviditeter, med småbarn, med bygg projekt, med nya jobb, extra jobb, många övertimmar från båda håll och på det familjelivet med vardagen i sig. Allt går i ett. Där emellan försöker vi umgås och hitta tid för vår familj. Och ja, jag tänker faktiskt klappa mig på axeln för allt de vi åstadkommit under dessa år!
Vi har verkligen kämpat både med huset och det personliga med jobb, studier och annat. Och nej, det är inte klart, vi har ett staket som är målat till hälften och stolpar för staket som inte har kommit upp, vi har inte lagt sten på uppfarten eller gjort något åt framsidan, men det struntar jag i! En sak i taget!
Vi prioriterade inte ens övervåningen de första åren, Måns fyllde 1 år dagen efter vi flyttade in i huset och jag var gravid med Mollie. Vi hade ingen som kunde hjälpa oss överhuvudtaget med barnpass, vi klarade oss bra med nedervåningen och smälte våra planer för framtiden. Är idag tacksam för det, för vi har tänkt om 100 ggr.
Övervåningen var ett skal, ett tomt skal med vinden rakt igenom. Nu är vi så nära målet, och den dagen då vi kan släppa taget om övervåningen, då släpper en stor sten, fast med ett stort nöje! Att göra allt själva har inte varit lätt, men jag är stolt över allt de vi faktiskt har gjort!
Vi började med isoleringen förra året och har sedan dess försökt att hitta tid så gott det går, mellan jobb, familj, vardag och studier. Nu först när barnen är större och klarar sig mer ”själva” så fungerar det riktigt bra. Även om tröttheten består på kvällar och helger.
