När jag kom hem igår efter dagishämtning tog jag med posten in. Fick ett brev från kommunen som jag öppnade och det blev på något sätt som ett slag i magen. Stannade till och kollade på Måns och började nästan att gråta. Jag är inte den som gråter för vad som helst, men just då kändes det som om tiden kom ikapp mig!
Jag är medveten om att ungen börjar bli stor, men det här var lite som att få ett kvitto på att jag inte längre har en bebis.
Nu är det dags att ansöka efter förskoleklass. Måns ska börja skolan och sluta på dagis. Vart tog tiden vägen liksom? Wow, han börjar bli stor mitt hjärta ❤️
Måns är mitt första barn och kommer föralltid ha en speciell plats och alltid att vara min lilla älsklingskille!
